Jag hade egentligen tänkt skriva en eftervalsanalys om sociala medier men så blev jag kallad idiot på Twitter och vill nu i stället skriva något annat.

Bakgrunden:

En av mina arbetsuppgifter är att bevaka vad som händer kring valet i sociala medier, och berätta om detta i TV. Jag har till exempel gjort inslag i Rapport om kontroversiella Facebook- och Twitterkommentarer i samband med Ship to Gaza-stormningen, och skrivit webbartiklar om Twitter-flödena kring partiledarutfrågningar och slutdebatt.

I två liknande artiklar skrev jag i går kväll om de starka känslor som SD:s framgångar gav upphov till på Twitter.

Några av de tweets som citeras i artiklarna tog jag i dag också upp när jag i SVT:s morgonprogram berättade om (och visade upp) nätreaktionerna. Däribland följande tweet från författaren och journalisten Isobel Hadley-Kamptz:

”Bengt Westerberg sitter bredvid Bert Karlsson i svt:s soffa och myser om sd-resultatet. Det är alltså här vi är nu. Jag vill döda någon.”

Mitt TV-framträdande kommenterades på Twitter av Expressens sociala medier-redaktör Emanuel Karlsten:

”Just nu på SVT: @isobelsverkstad förklarar att hon vill döda någon (via @mickep2 ) #val2010″

På detta reagerar sedan Isobel Hadley-Kamptz starkt, vilket snart snappas upp av tidningen Resumé. Hon får också stöd från en annan twittrare som (kallar mig idiot och) skriver att citatet ”är taget ur sitt sammanhang och får en helt annan klang framför i svt. Det är ett oanständigt sätt att hänga ut folk”.

Ilskan är inte obegriplig och väcker viktiga och intressanta frågor om nätets offentlighet.

Sociala medier är inte privata meddelanden, men de är inte heller definitionsmässigt massmedier. Sociala medier används ofta som en privat kanal men får ibland en spridning av massmediala mått.

En jämförelse kan göras med bloggen Klamydiabrevet som i förra veckan nådde enorm spridning och blev enormt omdiskuterad. När Emelie Holmquist nu slutar blogga beskriver hon uppmärksamhetsexplosionen som något chockartat:

För mig är min blogg förstörd, i och med att den blivit något slags allmängods, där man i kommentarsfältet sprider både lögner, rasistisk propaganda och fula personangrepp, och jag vill inte skriva mer. För efter denna chock som denna anstormning i antalet läsare innebar känner jag att det inte går. Jag ville bara vara jag och ha min vanliga blogg och mina vanliga 0-20 läsare per inlägg. Men det blev inte så för jag råkade ta upp någonting som berörde folk.

Sociala medier brukar ibland beskrivas som många som pratar med många. Men för de flesta handlar det i praktiken om att prata med några få. Vänner och bekanta på Facebook. Tolv followers på Twitter. 0-20 läsare av bloggen. Steget till en massmedial offentlighet kan med rätta upplevas som avgrundsstort.

När tradmedier nu på allvar börjar skildra företeelser på den sociala webben så blir det här ett av de intressantaste frågetecknen. Vad ska vi berätta av sådant som människor – kanske – inte förväntat sig att få se i TV eller läsa i tidningen?

Alla söker vi förhållningssätt och gränsdragningar. SVT har ibland avstått från att publicera information som legat öppen i olika sociala nätforum, till exempel i samband med grova brott. Men i många andra fall alltså valt att publicera.

Som denna gång.

Vi ville berätta om reaktionerna på nätet efter valet. De starka känslorna kring SD-resultatet som (enligt min bedömning) var den mest tydliga reaktionen på Twitter under valkvällen.

Att illustrera detta med autentiska citat från tweets och bloggar kändes självklart. De konkreta citaten säger mer än all världens reporterformuleringar om ”starka ord”.

Den som twittrar skriver i ett rum som redan är offentligt, eller i vart fall potentiellt offentligt. Om man som Isobel Hadley-Kamptz har nära tre tusen följare (varav dessutom tolv valt att retweeta hennes inlägg) talar man redan till ett ganska stort antal människor.

Twitter är på så vis en offentlig arena. Det man skriver där läses inte nödvändigtvis av särskilt många, men det kan läsas av väldigt många.

Återstår frågan om yttrandet var ”taget ur sitt sammanhang och får en helt annan klang” i TV. Jag tycker förstås inte det. Jag skulle tvärtom säga att sammanhanget var relativt väl beskrivet: jag beskrev det som en av många starka känsloyttringar som kommit under kvällen och natten.

Jag tycker alltså att man kan försvara just denna publicering.

Men jag är samtidigt den förste att erkänna att gränsdragningarna inte är självklara. Och jag ser gärna mer diskussion om i vilka lägen det är befogat att plocka uttryck från den sociala webben till nyhetsinslag och morgonsoffor.