SVT Play
Det lustiga är att jag länge funderat på att skriva om den påpassade politiska journalistiken, långt före den gångna veckans digra tillskott av exempel.
Näst efter toppolitikerna torde ingen grupp vara så vaktad och nagelfaren just nu som de medier som själva ska nagelfara politikerna.
I veckan fick vi ett helt färskt exempel med Twitterstormen kring läkaren Jörg Teichert, vars fall togs upp i SVT:s utfrågning av Fredrik Reinfeldt – men som samtidigt (eller noga räknat några minuter före sändningens start) dök upp på en inbjudan till en presskonferens med Socialdemokraterna.
Var det en kupp av partiet, eller av läkaren, eller av SVT, eller av alla tre i samförstånd? Frågorna haglade. Jag och andra gjorde vårt bästa för att ge snabba svar på Twitter och i nyhetstexter (här och här).
Men exemplet Teichert var alltså bara det senaste i en lång rad. Många debattörer angriper dessa dagar olika medier för att ha slagsida åt det ena eller andra hållet.
SVT:s valprogramchef Eva Landahl hade just gått i polemik med Kulturbloggen sedan denna anklagat SVT för högervridning, bland annat genom att felaktigt påstå att K-G Bergström skulle vara medlem i Moderaterna. Landahl skriver i sitt svar (långt ner på sidan) att det faktum att bloggen antyder att han skulle vara politiskt färgad ”är okunnigt och oförskämt.”
Både före och efter Teichert-historien har bloggare på vänsterkanten påpekat att Gustaf Holmius, som i SVT och andra medier framträtt som en villaägare som kommer att drabbas hårt av en rödgrön fastighetsskatt, under många år varit aktiv i Villaägarnas riksförbund. (Vi har nu också skrivit om det själva.)
Bland de senare mediekritik-exemplen finns också Socialdemokratiska riksdagsledamoten Eva-Lena Jansson som på Twitter ställer frågor till TV4 om att ytterligare en av deras experter visat sig ha allianssympatier (denna gång åskådliggjorda genom ett gruppdeltagande på Facebook). Jag skriver ”ytterligare en” eftersom TV4 redan tvingats backa från ett tidigare expertval, liksom även Svenska Dagbladet.
Lägg till detta listan över journalister som gjort stora RUT-avdrag som fick snabb spridning bland (företrädesvis röda) bloggare, som en del av kritiken mot vad som beskrivs som en överdriven RUT-bevakning.
Misstankarna dyker upp i stort och smått. När jag under Aktuellt-debatten mellan Reinfeldt och Sahlin råkade hashtagga den sistnämnda men inte den förste (skulle ha skrivit @ men det blev #) i ett tweet så kom genast en fråga om SVT var partistyrt.
Exempelraden skulle kunna göras mycket längre. Ska man hitta en enskild punkt där den sociala webben gjort tydlig skillnad i årets valrörelse så blir det nog denna: påpassningen av journalisterna och redaktionerna. Granskarna granskas av nya granskare, de öppet partiska sticker de påstått opartiska med små nålar för att se om ballongerna spricker.
Paradoxalt nog har forskare konstaterat att reportrars personliga sympatier, eller för den delen ägarnas värderingar inom de privatägda medierna, inte spelar någon avgörande roll för vilka partier som gynnas eller missgynnas i en valrörelse. Medielogiken är en mycket viktigare faktor.
Själv funderar jag kring balansen mellan spelbevakning och sakbevakning. Nyheterna om opinionsmätningar och taktik å ena sidan, kontra nyheterna om politikens innehåll, förslag och konsekvenser å den andra.
Medieforskare brukar säga att spelorienteringen ökar i valbevakningen; i årets valrörelse ser vi antagligen ett nytt rekord i antalet opinionsmätningar. Dessa ger lättsnutna nyheter som potentiellt tar resurser och utrymme från den andra sortens nyheter; partiledaren som presenterar ett nytt sakförslag får bara frågor om den senaste förtroendemätningen.
Jag har svårt att se en valbevakning helt utan spelinslag, men kan samtidigt förstå kritiken utifrån det faktum att varje redaktion ändå jobbar med begränsade resurser och begränsat utrymme (okej, inte på webben men i de traditionella formaten). Allt får inte plats, mer av det ena ger mindre av det andra.
I sämsta fall kan den nya vågen av mediekritik skynda på utvecklingen mot mer spel och mindre sak. Opinionsmätningen blir en ”objektiv” nyhet, som en feg arbetsledning föredrar framför mer kontroversiella innehållsnyheter (Ska vi besöka det partiets presskonferens? Vi valde ju bort det andra partiet i går… Och ska vi verkligen granska skolutvecklingen i kommunen? Vi kommer att anklagas för att gå oppositionens ärenden…)
Innehållsnyheten (för att inte tala om den tunga granskningen) riskerar alltid kritik för urval, vinkling och bortval.
Jag hoppas förstås att jag själv och mina kollegor förmår ta emot webbens flod av mediegranskning som en utmaning, som en motivationshöjare för en bättre journalistik om politikens innehåll och konsekvenser, och inte som svepskäl för sänkta ambitioner och enkla utvägar.
Vi får se hur vi lyckas. Kontrollera oss gärna.
Mycket intressant observation, håller dock inte med om din analys om vad som kan ske i det sämsta fallet. Din analys stämmer möjligen för de etablerade medieformerna som vi idag känner till i sämsta fall. Skulle det dock bli fallet att ni i Public Service TV väljer att frångå er uppgift att sakligt kritiskt granska samhällets makthavare så kommer det tomutrymmet att fyllas av andra. Bloggar skulle få ännu större utrymme på den svenska nyhetsscenen. Lokalt sker detta redan nu i många städer att bloggarna ligger före lokaltidningarna.
[...] Granskade granskare « Valda delar [...]
Frånsett att K-G Bergström är och alltid har varit dålig på att dölja sina personliga (!) sympatier och antipatier, så tycker jag kritiken är överdriven.
Däremot vill jag efterlysa en annan typ av opartiskhet. Jag upplever att mycket av den journalistiska granskningen i dag, är sådan att man vid granskningen av ett visst parti likställer ”opartiskhet” med att söka uppnå balans mellan partiets och dess meningsmotståndares problembeskrivningar. Utfrågningarna (tagna tillsammans) är rätt bra exempel.
Detta kallar jag snarare neutralitet, inte opartiskhet. Att vara opartisk borde kunna innebära något annat än att bara vara lika partisk med alla. Det finns fler perspektiv än knappt tio partiers.
Eller är jag fel ute?
Tack för intressant inlägg! Kolla in hur våra reportrar har granskat den smutsiga valrörelsen på nätet:
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1646
Johan – jag har funderat mycket kring medborgarjournalistiken som många trodde skulle explodera för några år sedan. Exemplen är fortfarande inte så många, bloggosfären är fortfarande betydligt mer views än news. Positiv tolkning: tradmedia har blivit duktiga på att erövra sociala medie-former för klassisk granskning. Negativ tolkning: den tid och de resurser som krävs för kvalificerad journalistik är svåra att uppamma för oavlönade fritidsskribenter. Om den sistnämnda tolkningen stämmer kommer bloggarna knappast att fylla någon granskarlucka ifall t ex PS faller ifrån.
Jesper – jag anar vilka exempel du tänker på men kan ändå ge dig lite rätt. Det finns frågor där alla etablerade partier ligger lågt eller är överens; där krävs det en stor journalistinsats för att de ska baxas upp på dagordningen. Men jag noterade t ex att Ekot tog (och fick) upp offentlighetsfrågorna i sin utfrågning av Jan Björklund. Och vår utfrågning av Ohly har visst startat en amningsdebatt…
Ellen – här blir jag helt subjektiv. Er granskning är jättebra!
Mycket bra och intressant inlägg!
Tjena! Kan du skriva lite mer förenklat nästa gång kanske så att vi elever också förstår utan att man måste läsa flera gånger om?
MVH / Rogge
Utan Schlagerfestivaler, Valundersökningar och Prinsessbröllop i repriser, skulle man kunna titta på SVT
Varför är det mörkläggning om grundlagsändringen? Är det för att väljarna inte ska ha en möjlihet att påverka?
Roger – tråkigt om du inte förstår. Jag får försöka vara tydligare.
Zzzz – många tittar på SVT just av de skäl du räknar upp.
ANTI – det tror jag inte.
Att de granskande granskas är bara bra. Framför allt efter senaste tidens snevridna mediadebatt. Där man verkligen kan fråga sig om public service sponsrats utav alliansen. Dock måste jag inflika att de senaste två dagarna fått en mer balanserad karaktär. Den negativism och häxjakt som förkommit mot Mona Salin är rent osaklig och media silar mygg och sväljer kameler. Anders Borg som är finansminister och förhoppningsvis bör kunna skattelagar och räkna, hade svårt att förklara varför han använt sig av svart arbetskraft i hemmet. Att förklara detta med att man inte visste hur man skulle göra kan knappast skapa förtroende. Tidigare KVINNLIGA ministrar med sådant bagage har det gjort mycket väsen om och de har fått lämna sina poster mer eller mindre omeddelbart. Att Anders Borg kom undan så lätt talar sitt tydliga språk. Den manliga hegemonin lever i aldra högsta grad.
Jag har en fråga!!
Jag var och röstade idag och mannen innan mig klistrade inte igen sina kuvert. Jag frågade då personalen om man inte var tvungen att göra detta. nej sade han och att det var upp till väljaren att klistra igen eller inte. Kan inte personalen då byta ut valsedlarna vi röst räkningen då? Detta kan inbjuda till fusk. Annars är de så himla noga att kuvert är raka och inte vikta.
Mvh Aurora i Alingsås