september 2010

Jag hade egentligen tänkt skriva en eftervalsanalys om sociala medier men så blev jag kallad idiot på Twitter och vill nu i stället skriva något annat.

Bakgrunden:

En av mina arbetsuppgifter är att bevaka vad som händer kring valet i sociala medier, och berätta om detta i TV. Jag har till exempel gjort inslag i Rapport om kontroversiella Facebook- och Twitterkommentarer i samband med Ship to Gaza-stormningen, och skrivit webbartiklar om Twitter-flödena kring partiledarutfrågningar och slutdebatt.

I två liknande artiklar skrev jag i går kväll om de starka känslor som SD:s framgångar gav upphov till på Twitter.

Några av de tweets som citeras i artiklarna tog jag i dag också upp när jag i SVT:s morgonprogram berättade om (och visade upp) nätreaktionerna. Däribland följande tweet från författaren och journalisten Isobel Hadley-Kamptz:

”Bengt Westerberg sitter bredvid Bert Karlsson i svt:s soffa och myser om sd-resultatet. Det är alltså här vi är nu. Jag vill döda någon.”

Mitt TV-framträdande kommenterades på Twitter av Expressens sociala medier-redaktör Emanuel Karlsten:

”Just nu på SVT: @isobelsverkstad förklarar att hon vill döda någon (via @mickep2 ) #val2010″

På detta reagerar sedan Isobel Hadley-Kamptz starkt, vilket snart snappas upp av tidningen Resumé. Hon får också stöd från en annan twittrare som (kallar mig idiot och) skriver att citatet ”är taget ur sitt sammanhang och får en helt annan klang framför i svt. Det är ett oanständigt sätt att hänga ut folk”.

Ilskan är inte obegriplig och väcker viktiga och intressanta frågor om nätets offentlighet.

Sociala medier är inte privata meddelanden, men de är inte heller definitionsmässigt massmedier. Sociala medier används ofta som en privat kanal men får ibland en spridning av massmediala mått.

En jämförelse kan göras med bloggen Klamydiabrevet som i förra veckan nådde enorm spridning och blev enormt omdiskuterad. När Emelie Holmquist nu slutar blogga beskriver hon uppmärksamhetsexplosionen som något chockartat:

För mig är min blogg förstörd, i och med att den blivit något slags allmängods, där man i kommentarsfältet sprider både lögner, rasistisk propaganda och fula personangrepp, och jag vill inte skriva mer. För efter denna chock som denna anstormning i antalet läsare innebar känner jag att det inte går. Jag ville bara vara jag och ha min vanliga blogg och mina vanliga 0-20 läsare per inlägg. Men det blev inte så för jag råkade ta upp någonting som berörde folk.

Sociala medier brukar ibland beskrivas som många som pratar med många. Men för de flesta handlar det i praktiken om att prata med några få. Vänner och bekanta på Facebook. Tolv followers på Twitter. 0-20 läsare av bloggen. Steget till en massmedial offentlighet kan med rätta upplevas som avgrundsstort.

När tradmedier nu på allvar börjar skildra företeelser på den sociala webben så blir det här ett av de intressantaste frågetecknen. Vad ska vi berätta av sådant som människor – kanske – inte förväntat sig att få se i TV eller läsa i tidningen?

Alla söker vi förhållningssätt och gränsdragningar. SVT har ibland avstått från att publicera information som legat öppen i olika sociala nätforum, till exempel i samband med grova brott. Men i många andra fall alltså valt att publicera.

Som denna gång.

Vi ville berätta om reaktionerna på nätet efter valet. De starka känslorna kring SD-resultatet som (enligt min bedömning) var den mest tydliga reaktionen på Twitter under valkvällen.

Att illustrera detta med autentiska citat från tweets och bloggar kändes självklart. De konkreta citaten säger mer än all världens reporterformuleringar om ”starka ord”.

Den som twittrar skriver i ett rum som redan är offentligt, eller i vart fall potentiellt offentligt. Om man som Isobel Hadley-Kamptz har nära tre tusen följare (varav dessutom tolv valt att retweeta hennes inlägg) talar man redan till ett ganska stort antal människor.

Twitter är på så vis en offentlig arena. Det man skriver där läses inte nödvändigtvis av särskilt många, men det kan läsas av väldigt många.

Återstår frågan om yttrandet var ”taget ur sitt sammanhang och får en helt annan klang” i TV. Jag tycker förstås inte det. Jag skulle tvärtom säga att sammanhanget var relativt väl beskrivet: jag beskrev det som en av många starka känsloyttringar som kommit under kvällen och natten.

Jag tycker alltså att man kan försvara just denna publicering.

Men jag är samtidigt den förste att erkänna att gränsdragningarna inte är självklara. Och jag ser gärna mer diskussion om i vilka lägen det är befogat att plocka uttryck från den sociala webben till nyhetsinslag och morgonsoffor.

Det lustiga är att jag länge funderat på att skriva om den påpassade politiska journalistiken, långt före den gångna veckans digra tillskott av exempel.

Näst efter toppolitikerna torde ingen grupp vara så vaktad och nagelfaren just nu som de medier som själva ska nagelfara politikerna.

I veckan fick vi ett helt färskt exempel med Twitterstormen kring läkaren Jörg Teichert, vars fall togs upp i SVT:s utfrågning av Fredrik Reinfeldt – men som samtidigt (eller noga räknat några minuter före sändningens start) dök upp på en inbjudan till en presskonferens med Socialdemokraterna.

Var det en kupp av partiet, eller av läkaren, eller av SVT, eller av alla tre i samförstånd? Frågorna haglade. Jag och andra gjorde vårt bästa för att ge snabba svar på Twitter och i nyhetstexter (här och här).

Men exemplet Teichert var alltså bara det senaste i en lång rad. Många debattörer angriper dessa dagar olika medier för att ha slagsida åt det ena eller andra hållet.

SVT:s valprogramchef Eva Landahl hade just gått i polemik med Kulturbloggen sedan denna anklagat SVT för högervridning, bland annat genom att felaktigt påstå att K-G Bergström skulle vara medlem i Moderaterna. Landahl skriver i sitt svar (långt ner på sidan) att det faktum att bloggen antyder att han skulle vara politiskt färgad ”är okunnigt och oförskämt.”

Både före och efter Teichert-historien har bloggare på vänsterkanten påpekat att Gustaf Holmius, som i SVT och andra medier framträtt som en villaägare som kommer att drabbas hårt av en rödgrön fastighetsskatt, under många år varit aktiv i Villaägarnas riksförbund. (Vi har nu också skrivit om det själva.)

Bland de senare mediekritik-exemplen finns också Socialdemokratiska riksdagsledamoten Eva-Lena Jansson som på Twitter ställer frågor till TV4 om att ytterligare en av deras experter visat sig ha allianssympatier (denna gång åskådliggjorda genom ett gruppdeltagande på Facebook). Jag skriver ”ytterligare en” eftersom TV4 redan tvingats backa från ett tidigare expertval, liksom även Svenska Dagbladet.

Lägg till detta listan över journalister som gjort stora RUT-avdrag som fick snabb spridning bland (företrädesvis röda) bloggare, som en del av kritiken mot vad som beskrivs som en överdriven RUT-bevakning.

Misstankarna dyker upp i stort och smått. När jag under Aktuellt-debatten mellan Reinfeldt och Sahlin råkade hashtagga den sistnämnda men inte den förste (skulle ha skrivit  @ men det blev #) i ett tweet så kom genast en fråga om SVT var partistyrt.

Exempelraden skulle kunna göras mycket längre. Ska man hitta en enskild punkt där den sociala webben gjort tydlig skillnad i årets valrörelse så blir det nog denna: påpassningen av journalisterna och redaktionerna. Granskarna granskas av nya granskare, de öppet partiska sticker de påstått opartiska med små nålar för att se om ballongerna spricker.

Paradoxalt nog har forskare konstaterat att reportrars personliga sympatier, eller för den delen ägarnas värderingar inom de privatägda medierna, inte spelar någon avgörande roll för vilka partier som gynnas eller missgynnas i en valrörelse. Medielogiken är en mycket viktigare faktor.

Själv funderar jag kring balansen mellan spelbevakning och sakbevakning. Nyheterna om opinionsmätningar och taktik å ena sidan, kontra nyheterna om politikens innehåll, förslag och konsekvenser å den andra.

Medieforskare brukar säga att spelorienteringen ökar i valbevakningen; i årets valrörelse ser vi antagligen ett nytt rekord i antalet opinionsmätningar. Dessa ger lättsnutna nyheter som potentiellt tar resurser och utrymme från den andra sortens nyheter; partiledaren som presenterar ett nytt sakförslag får bara frågor om den senaste förtroendemätningen.

Jag har svårt att se en valbevakning helt utan spelinslag, men kan samtidigt förstå kritiken utifrån det faktum att varje redaktion ändå jobbar med begränsade resurser och begränsat utrymme (okej, inte på webben men i de traditionella formaten). Allt får inte plats, mer av det ena ger mindre av det andra.

I sämsta fall kan den nya vågen av mediekritik skynda på utvecklingen mot mer spel och mindre sak. Opinionsmätningen blir en ”objektiv” nyhet, som en feg arbetsledning föredrar framför mer kontroversiella innehållsnyheter (Ska vi besöka det partiets presskonferens? Vi valde ju bort det andra partiet i går… Och ska vi verkligen granska skolutvecklingen i kommunen? Vi kommer att anklagas för att gå oppositionens ärenden…)

Innehållsnyheten (för att inte tala om den tunga granskningen) riskerar alltid kritik för urval, vinkling och bortval.

Jag hoppas förstås att jag själv och mina kollegor förmår ta emot webbens flod av mediegranskning som en utmaning, som en motivationshöjare för en bättre journalistik om politikens innehåll och konsekvenser, och inte som svepskäl för sänkta ambitioner och enkla utvägar.

Vi får se hur vi lyckas. Kontrollera oss gärna.