Fenomenet Wikileaks har diskuterats kors och tvärs rätt många gånger nu.

Sajtens senaste släpp av drygt 90 000 Afghanistandokument har ju nått ända in i den svenska valrörelsen (där man kan fascineras över hur snabbt både kritiker och förespråkare av den svenska insatsen tycktes hinna sätta sig in i materialet).

Från ett journalistiskt perspektiv kan man fråga sig om Wikileaks kommer att påverka redaktionerna.

Många tycks ense om att svaret är ja. Om den traditionella journalistiken ska kunna hålla jämna steg med Wikileaks och andra liknande sajter måste man helt enkelt bli bättre på att vinna källornas förtroende.

Dagens källor är gårdagens tittare-lyssnare-läsare. Och dagens publik är morgondagens källor.

Wikileaks’ källor föredrar uppenbarligen att vända sig till en sajt som lägger ut originaldokumentet framför en nyhetsredaktion som skriver en kort nyhetsartikel om det. Sajten erbjuder total tillgänglighet och transparens i detta avseende, mindre av bearbetning och vinkel.

Om detta brukar stora delar av Wikileaks-diskussionerna handla. Om det som skiljer Wikileaks från vanliga redaktioner. Transparensen, användardeltagandet, tillgängligheten. Nätets tekniska möjligheter och den sociala webbens öppenhet. Utnyttjande av webbens möjligheter till presentation av stora mängder data.

Men jag är övertygad om att det också finns en annan viktig förklaring till Wikileaks framgångar. Wikileaks hade aldrig nått dit man är i dag om man inte också varit framgångsrika i sina verifieringsprocesser. Gång på gång har det visat sig att dokumenten man lagt ut faktiskt är äkta. I dag litar mediejättar som Guardian, New York Times och Der Spiegel på autenciteten. Wikileaks har tillräckligt många gånger haft rätt.

Enligt Wikileaks’ förgrundsfigur och förmodade grundare Julian Assange lägger man ner mycket tid på att kontrollera äktheten hos dokumenten. En process som tycks vara rätt gammelmedial. Traditionell metodik som skapar traditionell trovärdighet. I kombination med traditionellt källskydd.

Wikileaks bör därmed kunna utmana och inspirera deltagare i både gamla och nya medier. Tradmedia har mycket att lära om transparens och användardeltagande. Om nätbesökarna får läsa fulltextdokumenten när Wikileaks avslöjar dem, varför ska de inte kunna läsa dem hos New York Times, Örnsköldsviks Allehanda eller Sveriges Radio?

På den andra sidan skulle det vara spännande om Wikileaks’ framgångsrika användning av journalistiska verifieringsmetoder blev en inspirationskälla för nätets medborgarjournalister.

Offentliggörande av originaldokument — eller för den delen originalintervjuer eller originalsammanställningar av data — har vi hittills sett ganska lite av inom den svenska sociala webben.

Bloggosfären utgör än så länge i första hand en spännande häxkittel av intressanta åsikter. Bloggaren är primärt en tyckare, inte en granskare eller avslöjare.

Inget fel i det — men Wikileaks visar att det är möjligt att skapa ett nätforum med ett medborgarjournalistiskt grundarbete, som kan nå någon helt annanstans än en traditionell åsiktsblogg.

Magnus Ljunggrens Borelius-avslöjande och Friktions dito av Littorins akademiska meriter var medborgarjournalistiska hållpunkter i den svenska bloggosfärens utveckling, men har inte fått många uppföljare. Makthavare.ses spräck av Stockholmsmoderaternas Almedalsregler härom veckan kändes som ett undantag som bekräftade regeln. Views, not news.

Man kan ha många åsikter om Wikileaks, men sajten visar att det går att kombinera webbens styrkor med traditionella journalistiska verktyg. Att det går att bedriva en medborgarjournalistik som presenterar punkter och utropstecken snarare än frågetecken. Att trovärdighet och källkontroll är förenligt med nätsamhälle och transparens.

När kommer ett svenskt svar?