augusti 2010

Varje torsdag fram till valet medverkar jag i Gomorron Sverige vid 7.25 och pratar om ”veckans snackisar i sociala medier”. Kan kollas i SVT1 och här.

Jag har redan fått frågan om jag använder något särskilt verktyg för att avgöra vad som varit mest omtalat, och det enkla svaret är nej. Snackis-utnämningen är min egen, och kommer alltid att vara öppen för ifrågsättanden och diskussion.

Naturligtvis håller jag koll på sajter som Knuff och Politometern (jag är sociala medier-redaktör för valwebben så politiska ämnen kommer i första hand), men topplaceringar där innebär inte ett garanterat omnämnande. Jag kan till exempel tycka att ett ämne som diskuterats mer på webben än i tradmedia kan vara extra intressant just därför – även om fjorton tradmediaämnen renderat fler blogginlägg i absoluta tal.

Jag har två veckor i rad sagt att framför allt Piratpartiet är överrepresenterat på den sociala webben, något jag också fått kritik för.

Det är ett påstående som jag gärna förklarar; jag plankar helt enkelt mig själv från svaret jag skrev på den kritiska bloggen:

När jag använder ordet oproportionerligt menar jag att PP:s stöd inom den politiska bloggosfären är betydligt större än vad det är i väljarkåren.

Vilka bloggar som är tyngst kan alltid diskuteras men man kan ju t ex kolla Politometerns topplista.

Detta är för mig inte konstigare än att man på motsvarande sätt ibland säger att FP är oproportionerligt starka på svenska ledarsidor, eller att MP har ett oproportionerligt starkt stöd hos svenska journalister.

Till detta kan läggas att jag mycket gärna tar emot åsikter om snackis-diskussionerna. Både om vad jag missat och vad jag borde ta med kommande torsdag. Kommentera här eller kontakta mig på Twitter eller mejla, mikael.pettersson/at/svt.se.

Jag hamnade i en Twitter-diskussion med Ekots nyhetschef Rolf Stengård om cred, sedan jag offentligt klagat på att Ekot inte creddat Rapport för avslöjandet om Margareta Winbergs faktureringar. Kan läsas här, nerifrån och upp:

Cred är ett ämne som många journalister betecknar som ”internt”, och det tillhör ovanligheterna att diskussioner inom eller mellan redaktioner blir offentliga på detta sätt.

Jag tycker att creddiskussionen berör också publiken – och allt mer så i ett föränderligt medielandskap.

Cred betyder att man hänvisar till en annan redaktion som källa till uppgifterna: ”uppger Ekot”, ”enligt SVT:s Rapport” osv.

De flesta journalister är överens om att vi ska credda när vi själva inte lyckats få uppgifterna bekräftade. Cred är ett lite motsägelsefullt verktyg: både en klapp på axeln till kollegorna (som tagit fram viktiga uppgifter) och ett sätt att distansera sig (ifall uppgifterna skulle visa sig vara felaktiga så har vi i alla fall inte gått i god för dem själva).

Många journalister ogillar att behöva credda. Man ser det som ett nödvändigt ont som bara ska göras om det är absolut oundvikligt. Det gnager i journalistsjälen att offentligt behöva erkänna att man misslyckats med att få viktiga uppgifter bekräftade.

Den intressanta frågan — som bland annat min och Stengårds diskussion handlar om — är i vilket läge vi inte längre tycker att vi behöver credda.

Regel nr 1 är alltså att när den egna redaktionen fått uppgifterna bekräftade behöver man inte längre credda. Enligt den logiken krävdes det således ingen cred i det ostron-fall Rolf Stengård beskriver, eftersom SVT:s Västnytt besökte samma ostronodling som SR Väst, och fick samma uppgifter och kommentarer från samma personer — även om SR publicerade före SVT.

Efter denna första regel tillkommer sedan ofta ytterligare argument för att så snabbt som möjligt kunna skära bort credden även om man inte fått uppgifterna bekräftade. Det gäller i synnerhet när ett avslöjande övergår i en nyhetsutveckling, som i fallet med Winbergs fakturor.

Jag har själv varit delaktig i att låta credden försvinna när en viss tid har gått, när min redaktion tyckt att ”storyn har ju fått ett eget liv”.

Det har genom åren bland annat drabbat Sveriges Radios avslöjanden i Ekot eller Kaliber. När den fjortonde vändningen kom och myndigheterna tvingades agera ännu en gång, tyckte vi inte längre det var viktigt att berätta att det var konkurrentens kritiska granskning som satt igång hela händelseförloppet.

Jag är i dag inte särskilt stolt över att ha varit med om den typen av credbortskalningar.

Inte bara fråntar vi ambitiösa kollegor ett välförtjänt omnämnande, vi bidrar också till en sämre förståelse för händelseförloppet i det aktuella fallet.

Om publiken tror att myndigheternas utredning kring det allvarliga missförhållandet startat av sig själv, då creddar vi i själva verket myndigheterna för något som åstadkommits genom enveten granskande journalistik. Vi förvrider verkligheten någon millimeter, och får folk att tro att myndigheter är mer aktiva än vad de i själva verket varit.

(Med åren har jag förstått att cred är extra viktigt för journalister som jobbar med granskande och grävande journalistik. Det är en tidsödande och krävande form av journalistik där reportrar ofta lever med sina stories under flera månaders tid, och där cred i andra medier blir ett viktigt ljus i arbetsmiljömörkret.)

Förutom nyhetsutveckling kan nyhetsspridning användas som argument för att skala bort cred. En kollega på en regional nyhetsstation hade den enkla regeln (halvt på skämt, halvt på allvar) att ”om fler än två skrivit om det kan vi stryka credden”. Med andra ord: vi har själva fortfarande inte kontrollerat uppgiften, men vi gör den till vår egen eftersom inte bara en konkurrent utan två påstår sig ha kollat upp den…

Jag skulle hävda att en redaktion med alltför stor iver att skala bort cred inte bara smiter undan hedrande omnämnanden för kollegor, utan också minskar sin egen trovärdighet. För vem står för den okontrollerade uppgiften om credden är borta? Viljan att slippa credda kan bita en i svansen.

En lockande lösning kan vara att övergå till svepande, anonyma begrepp av typen ”medieuppgifter” eller (som i Ekot) ”cirkulerat i media”. Elakt uttryckt är detta en lösning som tillämpas av den redaktion som å ena sidan inte fått uppgifterna bekräftade, men å andra sidan till varje pris vill undvika att credda sin konkurrent.

I mina ögon är ”cirkulerat i media” ett mycket märkligt begrepp. Vad betyder det? Att New York Times publicerat uppgifterna i en krönika? Att Rapport haft dem i ett toppinslag med hänvisning till verifierade dokument? Eller att någon twittrat ett påstående i en hätsk nätdebatt?

Dessutom — och här är mitt skäl till varför jag inte ser denna diskussion som ”intern” — påverkas publikens möjligheter att själva ta fram mer information negativt.

Jag tycker vi ofta är för snåla med cred mellan svenska redaktioner, och jag tror att medieutvecklingen tvingar och kommer att tvinga oss in i en mycket mer generös riktning.

På den sociala webben är creddkulturen helt annorlunda än inom journalistiken. Där creddar/länkar man hellre en gång för mycket än en för lite. Både till meningsmotståndare och vänner.

Den sociala webben anstränger sig inte heller — generellt — särskilt hårt för att konfirmera sådant andra redan plockat fram. På gott och ont råder ett transparensideal där den som vill snabbt hittar ursprungskällorna för en egen bedömning. Detta är något helt annat än journalistikens traditionella trovärdighetsideal där budbäraren helst själv ska ha kontrollerat varenda uppgift innan den publiceras.

Jag  är säker på att journalistiken påverkas av den sociala webbens ideal.

Med ett rakt, enkelt creddande, komplett med länkar på nätet, ges alla likvärdig möjlighet att själva ta del av originalrapporteringen, och avgöra i vilken utsträckning avsändaren ska bedömas som trovärdig. Utan detta lämnas publiken i ett vakuum, hänvisad till sitt eget googlande.

På SVT:s nyhetssajt har vi numera artiklar sprängfyllda med länkar. I dag länkar vi t ex direkt till Ekots bevakning av ”fallet Johan”. För några år sedan fick vi knappt ens publicera en länk som gick utanför vår egen domän!

Inom ett år är jag övertygad om att också Ekot kommer att publicera länkar till — exempelvis — Rapport och andra konkurrenter i sina nyhetstexter.

Vi blir och tvingas bli allt mer öppna med varifrån vi hämtat vår information, oavsett om den kommer från konkurrenter, myndigheter eller andra aktörer. Cred och länkar övergår från att vara något nödvändigt ont till att bli en självklar del av publiceringsprocessen.

För den som vill höra fler intressanta tankar (bland annat från Rolf Stengård) om cred, genomslag och snålhet mellan redaktionerna, rekommenderas den här debatten från Grävande Journalisters seminarium i mars i år, som jag själv var med om att arrangera.

Dagens kuriosa inslag i statsbilden stod utrikesminister Carl Bildt för. (Bildt är mannen i beige kavaj i mitten av bilden – lite på håll med dock)

Efter regeringens sommarfika på Rosenbad tog ministern Diana Janse på pakethållaren och susade förbi turisterna, ner mot UD på sin herrcykel. 

Grönt kampanjande eller bara ett simpelt brott mot trafikreglerna?

Fenomenet Wikileaks har diskuterats kors och tvärs rätt många gånger nu.

Sajtens senaste släpp av drygt 90 000 Afghanistandokument har ju nått ända in i den svenska valrörelsen (där man kan fascineras över hur snabbt både kritiker och förespråkare av den svenska insatsen tycktes hinna sätta sig in i materialet).

Från ett journalistiskt perspektiv kan man fråga sig om Wikileaks kommer att påverka redaktionerna.

Många tycks ense om att svaret är ja. Om den traditionella journalistiken ska kunna hålla jämna steg med Wikileaks och andra liknande sajter måste man helt enkelt bli bättre på att vinna källornas förtroende.

Dagens källor är gårdagens tittare-lyssnare-läsare. Och dagens publik är morgondagens källor.

Wikileaks’ källor föredrar uppenbarligen att vända sig till en sajt som lägger ut originaldokumentet framför en nyhetsredaktion som skriver en kort nyhetsartikel om det. Sajten erbjuder total tillgänglighet och transparens i detta avseende, mindre av bearbetning och vinkel.

Om detta brukar stora delar av Wikileaks-diskussionerna handla. Om det som skiljer Wikileaks från vanliga redaktioner. Transparensen, användardeltagandet, tillgängligheten. Nätets tekniska möjligheter och den sociala webbens öppenhet. Utnyttjande av webbens möjligheter till presentation av stora mängder data.

Men jag är övertygad om att det också finns en annan viktig förklaring till Wikileaks framgångar. Wikileaks hade aldrig nått dit man är i dag om man inte också varit framgångsrika i sina verifieringsprocesser. Gång på gång har det visat sig att dokumenten man lagt ut faktiskt är äkta. I dag litar mediejättar som Guardian, New York Times och Der Spiegel på autenciteten. Wikileaks har tillräckligt många gånger haft rätt.

Enligt Wikileaks’ förgrundsfigur och förmodade grundare Julian Assange lägger man ner mycket tid på att kontrollera äktheten hos dokumenten. En process som tycks vara rätt gammelmedial. Traditionell metodik som skapar traditionell trovärdighet. I kombination med traditionellt källskydd.

Wikileaks bör därmed kunna utmana och inspirera deltagare i både gamla och nya medier. Tradmedia har mycket att lära om transparens och användardeltagande. Om nätbesökarna får läsa fulltextdokumenten när Wikileaks avslöjar dem, varför ska de inte kunna läsa dem hos New York Times, Örnsköldsviks Allehanda eller Sveriges Radio?

På den andra sidan skulle det vara spännande om Wikileaks’ framgångsrika användning av journalistiska verifieringsmetoder blev en inspirationskälla för nätets medborgarjournalister.

Offentliggörande av originaldokument — eller för den delen originalintervjuer eller originalsammanställningar av data — har vi hittills sett ganska lite av inom den svenska sociala webben.

Bloggosfären utgör än så länge i första hand en spännande häxkittel av intressanta åsikter. Bloggaren är primärt en tyckare, inte en granskare eller avslöjare.

Inget fel i det — men Wikileaks visar att det är möjligt att skapa ett nätforum med ett medborgarjournalistiskt grundarbete, som kan nå någon helt annanstans än en traditionell åsiktsblogg.

Magnus Ljunggrens Borelius-avslöjande och Friktions dito av Littorins akademiska meriter var medborgarjournalistiska hållpunkter i den svenska bloggosfärens utveckling, men har inte fått många uppföljare. Makthavare.ses spräck av Stockholmsmoderaternas Almedalsregler härom veckan kändes som ett undantag som bekräftade regeln. Views, not news.

Man kan ha många åsikter om Wikileaks, men sajten visar att det går att kombinera webbens styrkor med traditionella journalistiska verktyg. Att det går att bedriva en medborgarjournalistik som presenterar punkter och utropstecken snarare än frågetecken. Att trovärdighet och källkontroll är förenligt med nätsamhälle och transparens.

När kommer ett svenskt svar?