juli 2010

Vad är en nyhet?

Kan man lära sig hitta nyheter?

Och hur gör man i så fall?

Härom dagen höll jag en föreläsning som för första gången på över ett år knappt alls handlade om sociala medier eller webbverktyg.

Det kändes lite ovant men samtidigt roligt.

Det handlade om det som är mitt specialområde när jag inte pratar om webben: nyhetsjakt och egna granskningar.

(Jo, jag har ett svar på frågan vad som är en nyhet! Det kommer i slutet.)

Det lustiga är att även en offline-föreläsning om nyhetsjakt numera börjar med sociala medier. Eller mer allmänt: med det nya medielandskapet med tusentals röster i stället för några få.

Mitt svar på frågan varför vi ska ägna oss åt egna nyheter och granskningar handlar nämligen om det där. I presentationen har jag skrivit att svaret är ”Glädje och överlevnad”. Med ”glädje” menar jag förstås den känsla som alla journalister (och säkert också andra) kan få när man är först med att berätta något viktigt som intresserar omgivningen. Man känner när man hittat en egen grej.

Överlevnad då. Det handlar om det där nya medielandskapet. Det medielandskap där så många nyheter tar sig ut på andra sätt än genom tradmedias nyhetsredaktioner. Där de till och med kommer snabbare och kanske till och med bättre via andra kanaler.

Där blir de egna nyheterna och granskningarna våra viktigaste verktyg för att motivera vår egen existens. Vi ska kunna berätta historierna som inte kommer fram på annat sätt.

På valwebben märker vi ett stort intresse för våra egna nyheter och granskningar. Visst publicerar vi också TT-telegram och mer allmänna nyheter, men det är när vi själva går vidare på den allmänna storyn, eller presenterar något helt eget, som reaktionerna kommer. Det kan sedan handla om partiernas budgetar, Centerkandidater, Valpejl eller Sverigedemokraterna.

Den som tror att nyhetsjägarens tid är över i det nya medielandskapet har nog misstagit sig.

Men nyhetsjägarens arbetsmetoder, verktyg och förhållningssätt måste förmodligen förändras radikalt. Både input och presentation transformeras; i den ena änden gäller det att skaffa sig koll på och bygga relationer i kanaler som tidigare knappt existerade, i den andra änden att göra plats för ett samtal om det egna jobbet och de egna prioriteringarna på ett helt annat sätt än tidigare.

(Ett exempel jag just läst: tidningen Fokus’ bakom-kulisserna-reportage om den rödgröna skuggbudgeten, baserat på öppna intervjuer, bakgrundsintervjuer – och Facebookuppdateringar!)

Jag tror att den som lär sig dessa nymodigheter och samtidigt lyckas upprätthålla inspirationen och arbetsglädjen inför själva nyhetsjakten knappast behöver frukta framtiden.

Och till sist då svaret på frågan: vad är en nyhet?

Det finns massor förstås massor av svar, vetenskapliga, erfarenhetsbaserade och humoristiska. Mitt eget tillhör mittenkategorin och låter så här:

En nyhet är svaret på den fråga du dagen efter kommer att svära över att din konkurrent kom på att ställa men inte du.

Väldigt många journalister nickar åt den definitionen med ett snett leende.

Den håller i både det gamla medielandskapet och det nya.

Trots att jag jobbat som journalist sedan mitten av 90-talet hade jag fram till i torsdags kväll aldrig besökt  Almedalsveckan i Visby.

Nu blev det några intensiva dygn, intressanta på flera sätt.

Sveriges Radios publikredaktör Malin Crona kastade mig rakt in i hetluften i form av Thomas Nordegrens efter talet-show för SR:s Almedalskanalen. Diskussionen handlade om hur Almedalen så långt skildrats i sociala medier och resultatet kan avlyssnas här.

För mig blev det en generalrepetition inför medverkan i SVT:s Gomorron morgonen därpå. Ämnet var detsamma men programledaren Marianne Rundström något mer återhållsam än Nordegren i frågeställningarna kring Littorinaffären; en video finns att kolla här.

På torsdagskvällen blev jag också indragen i en akut nyhetsjakt, när jag mötte mina Rapportkollegor Kiki Bek och Kristjan Sigurjonsson letandes Margot Wallström. Det gällde anklagelser om att hennes kampanjinsatser för Socialdemokraterna skulle ha brutit mot reglerna för hennes FN-jobb. Kiki hade ringt socialdemokratiska pressekreterare men fått svaret att de inte visste var Wallström befann sig. Samma svar fick hon nu från ett gäng namnkunniga partiarbetare som vi hittade på en hotellrestaurang; Thomas Östros, Leif Pagrotsky med flera var helt okunniga om Wallströms förehavanden.

Vi gav emellertid inte upp utan spred frågor via Twitter och SMS – och fick till slut svar från SVT-kollegor som berättade vilket hotell hon bodde på.

Det låg en bit utanför stan, men Kiki ringde receptionen – och det visade sig att Wallström stod där alldeles intill receptionisten! Hon tog samtalet och Kiki kunde ställa sina frågor. (Wallström sa att hon inte trodde kampanjandet innebar några problem men bad att få återkomma, vilket refererades av programledaren i Rapports sena torsdagssändning, och dagen därpå följdes upp med ett mer utförligt svar.)

Slutsats av eftersökandet: antingen hade SVT:s personal bättre koll på Margot Wallströms boende i Visby – eller så skyddades hon av partikamrater och S-pressfolk. Gränserna mellan makthavare och journalister är inte helt utsuddade, inte ens i Almedalen.

Dagen därpå blev jag inblandad i SVT:s uppföljning av Makthavare.se:s spännande nyhet om Moderaternas PM för Almedalsaktivister, där Moderaterna gentemot oss valde en öppen linje med bekräftelse, tillgängliggörande av dokumentet samt möjlighet till ansvarsintervju. Vi följde upp både med text och TV-inslag.

Mer kritiserad har Moderaternas mediehantering av Littorinaffären varit. Det finns inte mycket att tillägga där, annat än möjligen ett svar till de många (vänner, bekanta, journalistkollegor…) som verkat tro att vi reportrar i Almedalen alla satt och tjuvhöll på en sanning som inte delgavs publiken. Jag kan uppriktigt säga att jag inte hade en aning om vilka anklagelser Aftonbladet framfört mot Littorin (än mindre om sanningshalten) förrän dessa publicerades i tidningen på lördagen, och jag träffade heller inte någon kollega (som inte jobbade på Aftonbladet) som påstod sig ha det.

SVT:s hantering av affären har så här långt genomgått tre faser: först publicerade vi (som alla andra) Littorins egen version, som också bildade grund för en fördjupande diskussion i Aktuellt på temat ”Politikens pris”. (Notera dock PM Nilssons profetiska spekulation vid 11.00.)

Fas nummer två blev en ungefär dygnslång tystnad om Aftonbladets ”steg A”, alltså Aftonbladets nyhet att de konfronterat Littorin med uppgifter om ”ett brott”. På torsdagen valde Rapport att inte återberätta detta med hänvisning till att vi inte hade några egna källor.

Däremot hann det bli en spännande diskussion i SVT:s morgonprogram på torsdagsmorgonen, när Lena Mellin i direktsändning berättar för programledaren Marianne Rundström och TV4:s Anders Pihlblad om tidningens uppgifter.

Under torsdagen och fredagen kokade Almedalen och webben nästan över av diskussioner och spekulationer, och vid lunchtid på fredagen publicerade även SVT uppgifterna om en brottsanklagelse, i form av en TT-artikel och en nyskriven analys av Mats Knutson. Motivet till omsvängningen var inte några nya uppgifter i sak, utan helt enkelt att affären blivit större än brottet.

- Även om Littorin inte längre är en offentlig person så måste orsaken till hans avhopp vara offentlig. Man kan inte dölja historien, säger i dag Rapports tillförordnade ansvarige utgivare Anja Hildén.

På motsvarande sätt tycks det ha varit historieboksperspektivet som till slut gjorde Aftonbladets egen ”A men inte B”-hållning omöjlig. Aftonbladets första beslut var inte orimligt: en avgången minister är en mindre offentlig person än en sittande. Tröskeln för publiceringar höjs.

Som en jämförelse valde vi på Rapport att anonymisera den centerpartistiske riksdagskandidat som ansåg att judar låg bakom 11 september, eftersom han i praktiken redan hunnit avpoletteras före sändning. På förmiddagen var han en riksdagskandidat, klockan 19.30 i praktiken en privatperson.

I Aftonbladets fall uppstod ett historieboksperspektiv som gjorde ”privatpersons-hållningen” omöjlig: om en minister avgår mitt i en valrörelse på grund av påståenden om sexbrott är detta en historisk händelse som aldrig i längden kan förbli en hemlighet.

Trycket från de sociala medierna bidrog sannolikt till att avståndet mellan orden ”brott” och ”sexköp” nu bara blev två dygn.

Vi är i dag många som med stort intresse läst Aftonbladets chefredaktör Jan Helins uttömmande bloggpost i ämnet.

Personligen funderar jag bara över ordet dementi. Helin skriver att Littorin inte dementerade förrän hans advokat på lördagen sa att ”min klient Sven Otto Littorin förnekar brott och avvisar därmed bestämt anklagelserna som är publicerade i Aftonbladet.”

Samtidigt fick Aftonbladet följande besked från Littorins pressekreterare redan efter konfrontationen på tisdagen: ”att ministern sagt till henne att han aldrig någonsin har begått det påstådda brottet.”

Visst kan en advokats ord uppfattas som tyngre än en pressekreteras, men nog var väl redan tisdagshälsningen en dementi?