juni 2010

I förra veckan smyglanserade vi Valpejl, ett öppet granskningsverktyg för den som vill veta mer om kandidaterna i höstens val.

Det är ett unikt samarbete mellan SVT och Sveriges Radio, som bland annat inkluderar uppgifter från offentliga register och svar på en omfattande enkät.

Enkäten har gått till riksdagskandidater från riksdagspartierna och Sverigedemokraterna, och dessa partier har också fått en egen ”knapp” på sajtens förstasida, så man kan göra urval baserade på just det partiet.

I onsdags eftermiddag släpptes sajtadressen, till våra lokala redaktioner och i sociala medier. Klockan 14.00 syntes adressen för första gången på Twitter. Och den spred sig snabbt.

De första timmarna var läget ganska lugnt. Makthavare.se skrev om sajten och det droppade in kommentarer på Twitter, från positiva journalister, självlänkande politiker och en och annan medborgargranskare. (Svar på frågan i just detta tweet: Kent Norman är revisor.)

Efter en halvtimme kom det första Valpejl-kritiska tweetet, på ett tema som skulle återkomma.

Strax före nio på kvällen skriver min kollega Malin Crona en uppmaning som i efterhand får betecknas som lätt profetisk.

För sedan smäller det.

Vid halv elva publicerar Oscar Swartz en bloggpost med mycket hård kritik av Valpejl. Kritiken handlar om att sajten inte låtit Piratpartiet – som så sent som för ett år sedan tog hem 7 procent av rösterna i EU-parlamentsvalet – medverka i enkäten.

Swartz inlägg blev inte det sista.

Under dygnen som följt har PP- och Fi-anhängare publicerat rader av kritiska inlägg. Gudrun Schyman (Fi) har publicerat ett öppet brev och Anna Troberg (PP) startat en motkampanj med kandidaters svar på enkäten de inte fick svara på. I Twitterflödet blev de kollegiala uppmuntringarna alltmer svårfunna, liksom användningen av Valpejldata. PP och Fi fick bloggstöd från riksdagsparti-kandidater. Hårda ord blandades med humor.

Reaktionerna har fått många i gänget bakom Valpejl att fundera. Och inför den stora ”officiella” lanseringen av Valpejl på torsdag har SVT och SR nu beslutat att låta alla kandidater från alla partier som ställer upp i riksdagsvalet besvara vår enkät.

Under timmarna som gått efter att beslutet offentliggjordes på Twitter har det mötts av många positiva reaktioner.

Vi valde att smyglansera sajten med det uttalade syftet att få in synpunkter. Att säga att vi blev bönhörda på den punkten känns som en underdrift.

För detta kan man inte annat än tacka stort!

(Tveka för övrigt inte att höra av dig om du hittar någon spännande uppgift på Valpejl, eller kommer på någon sammanställning av uppgifter som visar ett intressant resultat. Vi letar hela tiden efter uppslag för TV och webb, själv blandar jag det sociala redaktörskapet med klassiska reporterinsatser. Du når mig på mikael.pettersson/at/svt.se.)

Den gångna veckan bjöd på flera intensiva diskussioner kring olika siffror som SVT presenterat. Alla på sitt sätt intressanta.

Först handlade det om utanförskapet. Det utanförskap som enligt onsdagens Rapport minskat.

Flera vänsterbloggare, med Ulrika Falk i spetsen, ställde sig mycket kritiska till inslaget. De menade att SVT borde ha använt den beräkningsmodell som Moderaterna tillämpat i förra valrörelsen – men som man numera bara hittar på arkivsajter.

Jag skrev en artikel där vår researcher Lotta Sima svarade på kritiken. Själv noterade jag att man nog såg undersökningen utifrån väldigt olika utgångspunkter: redaktionen hade letat bästa tänkbara sätt att beräkna (och jämföra) utanförskapet, bloggarna tyckte att det viktiga var att Moderaterna skulle utsättas för sin egen beräkningsmodell.

Paradoxen är att alla i dag tycks vara överens om att Moderaternas utanförskapsmått anno 2006, ”bred arbetslöshet”, inte ger någon bra bild av utanförskapet. Men oppositionsbloggarna vill förstås – helt naturligt – att regeringspolitiken ändå ska prövas mot denna måttstock. Medan SVT-researchern förstås – helt naturligt – hellre vill använda ett bättre mått.

(Inom parantes kan nämnas att Lotta Sima efter kritiken också gjorde en snabb uträkning av var dagens ”breda arbetslöshet” skulle ligga, alltså utanförskapet enligt Moderaternas gamla mått. Hon fann att även den sannolikt minskat något.)

(Och för tydlighets skull: det är inte ointressant om Moderaterna – eller andra partier – raderar sina gamla uträkningar. Raderad politik på nätet är nästan alltid intressant; tipsa mig gärna om fler exempel!)

Att olika beräkningsmodeller ger olika utslag kring utanförskapet behöver man förresten inte gå längre än till ett tidigare SVT-inslag för att konstatera. Så sent som i januari i år slog vi fast att utanförskapet ökat – då i utsatta förorter.

Veckans andra sifferfrågetecken kom att handla om ungdomsarbetslösheten. I en debatt mellan Mona Sahlin (S) och Maud Olofsson (C) presenterade Aktuellt siffror som fick Mona Sahlin att protestera under pågående debatt. (Som tyvärr inte publicerats separat men kommer drygt åtta minuter in i den här sändningen.)

En ungdomsarbetslöshet på bara drygt 10 procent innebar en dramatisk sänkning på bara någon timme. I Rapports 19.30-sändning samma kväll hade reportern Kerstin Holm upprepat en betydligt högre siffra, betydligt vanligare i debatten: omkring 30 procent.

Ett missöde, ett misstag, ett missförstånd? Ingetdera faktiskt, men ett val av ett räknesätt som sällan används. I stället för Statistiska centralbyråns siffra, som ofta kritiseras eftersom den till exempel inkluderar heltidsstuderande ungdomar som bara söker extrajobb, hade Aktuellt valt Arbetsförmedlingens siffra som hamnar väsentligt lägre.

Kvällens redaktör konstaterade efteråt att detta kunnat förklaras tydligare under sändningen.

Även här kan den intresserade göra små fynd i SVT:s tidigare nyhetsproduktion. Redan förra sommaren rapporterade vi om bristerna i SCB:s mått.

Mitt tredje exempel på ifrågasatta siffror är kanske det allra allvarligaste. S-bloggaren Erik Laakso ifrågasatte i fredags vårt påstående att det var 100 dagar kvar till valet. Han och jag hann med rätt många turer (grundfråga: ska man räkna mellanliggande dagar och exkludera innevarande dag + valdagen?) och växlade positioner innan Erik kunde sammanfatta sanningen.

Slutresultat: han hade rätt, vi hade rätt!

Den som vill fördjupa sig i ämnet kan notera skillnaden mellan antalet dagar hos oss respektive Svenska dagbladet och fundera över varför det blir som det blir. Ledtråd: de har inte fel. Inte vi heller.

Till sifferstriderna bör kanske också räknas diskussionen om SCB:s opinionsundersökning som blev en sådan glädjechock för de rödgröna och på motsvarande sätt smolk i bägaren för alliansen, och som avvek radikalt från de mindre väljarundersökningar som kommit före och efter. Har SCB med sitt större urval hittat en strömning som de mindre instituten missat, eller har de tvärtom själva missat en omsvängning under maj som de mindre, med kortare avstånd mellan intervjuer och publicering, fångat upp?

Det definitiva svaret på denna fråga dröjer, men vår politiske kommentator Mats Knutson fick i alla fall tillfälle att två gånger under mindre än en vecka använda uttrycket ”kalldusch”.

Den som vill läsa mer om sifferstrider rekommenderas förresten turerna kring Maud Olofssons påstående om 100.000 fler sysselsatta sedan alliansen tillträdde. Först sågades påståendet av två av tre granskningssajter. Efter att vi uppmärksammat att kollegorna på SR (vars sajt för övrigt är lysande) felciterat Olofsson försvann även deras förståelse för att citatet på något sätt skulle kunna vara korrekt.

Dock blev jag uppringd av en medarbetare till Maud Olofsson som vägrade hålla med om att citatet var fel. En bit in i samtalet visade det sig att han inte försvarade Maud Olofssons citat utan en ingress från Aftonbladet. Men även efter korrigerad citering vidhöll han att det inte var fel.

Vissa väljer att driva sifferstriderna längre än andra.

Ibland är det väldigt tydligt när journalistik hänger ihop med sociala medier.

Till exempel i gårdagens nyhetsinslag i Rapport, där vi sammanfattade de senaste dagarnas stormar kring olika uttalanden om Gazakonvojen, samt kunde berätta om raderade tweets från högt uppsatta personer inom både MUF och Sverigedemokraterna.

I dessa fall utspelar sig själva nyheten i de sociala medierna. Då blir sambandet tydligt.

Men kanske intressantare är att den sociala webben betyder allt mer också i andra led av journalistiken, och för andra sorters nyheter. Två exempel från den gångna veckan:

Rapports inslag om datalagringsdirektivet kom till efter att en journalist på Europaportalen skickat mig en länk på Twitter där hon tipsade om deras granskning av ämnet.

Och visst, Elin och jag känner varandra och hon hade lika gärna kunnat mejla eller ringa. Men kanske är det just det som är grejen: ett tweet är i dag lika enkelt som – eller till och med enklare än – ett mejl eller ett telefonsamtal. Öppenheten får man på köpet.

Ett tillfälle då öppenheten på Twitter kändes extra värdefull var på tisdagen när jag noterade ett tweet från Isobel Hadley-Kamptz med innebörden att Mattias Gardell och Edda Manga levde och var häktade. Gardells och Mangas öde var vid den tidpunkten fortfarande oklart.

Jag frågade hur Isobel visste, och fick svar men inte från henne, utan från Siri Reuterstrand som uppgav att de anhöriga blivit informerade av UD.

Jag ringde upp Siri som berättade att Mangas anhörigkontakt skrivit på Facebook om samtalet från UD. Facebooksidan var stängd för icke-vänner så jag behövde ytterligare bekräftelse. Den fick jag också några minuter senare från en annan person via telefon.

Via SVT:s interna chatsystem (som vi kallar ”blipp”) höll jag kontakt med vår webbredaktör under hela den korta men intensiva processen. Till slut kunde jag meddela grönt ljus för publicering. Jag hittar ingen länk men vill minnas att rubriken löd ”Uppgifter till SVT: Gardell och Manga lever”.

Och visserligen kom vi några sekunder efter Expressen, men tack vare Twitters öppenhet var vi i alla fall betydligt tidigare på nyheten än om vi inväntat TT-telegram eller officiella kommunikéer.

För många av oss börjar den sociala webben i allmänhet, och verktyg som Twitter och Facebook i synnerhet, helt enkelt mer och mer anta karaktären av vardagsverktyg.

Läget påminner om när man för några år sedan plötsligt började få SMS från intervjupersoner, pressekreterare och hemliga källor. Det kändes ovant i början men blev sedan väldigt snabbt en del av den journalistiska vardagen.

Jag är övertygad om att närvaron på den sociala webben inom några år kommer att uppfattas ungefär lika dramatisk och kontroversiell som användningen av SMS, telefoner och datorer är ute på redaktionerna i dag.

(Kan förresten tipsa om att Europaportalen fortsätter följa händelseförloppet kring datalagringsdirektivet.)