maj 2010

I dag skulle man kunna skriva mycket om hur de sociala mediernas snabba flöden påverkar tradmedias webbrapportering. Ett tydligt exempel är t ex SvD:s direktrapportering kring Ship to Gaza enligt ”senaste-inlägg-överst”-modellen.

SVT lägger upp texterna mer traditionellt men med frekventa uppdateringar. Vår korrespondent Lena Pettersson finns på plats i israeliska hamnstaden Ashdod och rapporterar både i text (via intervju med Johan Wicklén) och i TV.

Här hemma kom en debatt igång på förmiddagen kring MUF-ordföranden Niklas Wykmans Facebook-inlägg om Ship to Gaza. Det började med blogginlägg och ett tweet av Niklas Starow på bloggen Scaber Nestor och snart var stormen igång på den sociala webben.

SVT var möjligen snabbast av tradmedia att uppmärksamma uttalandet, och har under dagen kunnat följa upp med reaktioner, bland annat en egen intervju med Wykman samt intern MUF-kritik.

Vi har ännu inte hört någon ifrågasätta det etiska i att offentliggöra en Facebook-status, en fråga som varit livligt diskuterad vid tidigare tillfällen. I detta fall är förmodligen de flesta överens om att allmänintresset slår ut eventuella integritetshänsyn. Dessutom är Wykmans Facebookprofil öppen.

Allt detta skulle man kunna skriva mycket om.

Men jag gör det lätt för mig och länkar i stället till en text jag redan skrivit. Förra året fick jag ett stipendium från Publicistklubben för att studera några redaktioners relationer till sociala medier i Sverige och Storbritannien. Det blev mest Storbritannien och min reseberättelse kan ni läsa här.

Den handlar om hur Times, Guardian, BBC med flera försöker närma sig det nya på olika sätt. Jag ställer frågan om de sociala medierna innebär den traditionella journalistikens död – och hittar ett annat svar än det jag först trodde jag skulle komma fram till.

Debatten om fastighetsskatten har på bara ett par dygn bjudit på
två felsteg så allvarliga att de lett till tillbakadragna
formuleringar och hårda ord om försämrat samtalsklimat.

Därmed finns tillfälle att fundera ett varv extra över de sociala mediernas roll och betydelse i valrörelsen.

Det första exemplet var Per Ankersjö (C) som gav ett inlägg
den tillspetsade rubriken Varför hatar socialdemokraterna villaägare?

Formuleringen möttes av starka reaktioner och Ankersjö var snabb att
byta ut rubriken.

Det andra exemplet var Daniel Snällman som jämförde vänstersidans ”klassperspektiv” i skattedebatten med hatkampanjerna mot judar i 30-talets Tyskland. Efter att vi på SVT:s valwebb – och kritiska kommentatorer – uppmärksammat inlägget gjorde han avbön och bad om ursäkt.

Dessa båda fall skulle kunna användas som exempel på nätets slaskkaraktär, på de sociala mediernas tendens att dra debatten i rännsten och bidra till smutsigt kampanjande.

Men jag är inte riktigt säker på att det är den självklara tolkningen. Det är i vart fall inte den enda.

För de är ju också exempel på något annat. På korrigeringar. På att övertramp uppmärksammas och åtgärdas.

Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson förde ett resonemang om dessa frågor kring det så kallade Bjästafallet. Å ena sidan var nätet den arena där skvallret och lögnerna slog rot och spreds. Å andra sidan hade reportrarna aldrig kunnat uppmärksamma skvallret och lögnerna om de inte funnits tillgängliga just där, på nätet.

Och i detta börjar vi kanske också hitta en rättvis placering av de sociala medierna. Någonstans sida vid sida med tidningspappret och radioapparaten.

Lika svåra att döma entydigt.

De kan ju sprida dumheter och övertramp lika väl som klokskap och rimligheter. Men när de blottlägger dumheterna och övertrampen ger de också en möjlighet till kritisk granskning, skärpning och bättring.

Flera bloggare uppmärksammar i kväll vår rapportering kring Snällmans nazijämförelse, däribland moderaten Kent Persson i Örebro som gör ett tydligt avståndstagande från formuleringarna. Socialdemokraten Johan Westerholm skriver att det finns en blocköverskridande lojalitet mellan bloggare, och att sådana som han själv och moderaten Persson slåss för en ren valrörelse.

Om en sådan blocköverskridande rörelse för en ren valkampanj kan upprätthållas hela vägen in på valdagen återstår att se. Likaså om den blir en ensam röst av hyfs i en värld av ovett, eller en stark kraft som från två fronter lyckas korrigera felstegarna.

Men den kan i vart fall ses som en intressant motbild till föreställningen om nätet som alla smutskampanjers moder. Och kanske också som medansvarig för att de nu aktuella exemplen på retoriska felsteg i fastighetsskattedebatten också blev exempel på snabba korrigeringar.

Denna dag har bjudit på flera delikata namnpubliceringsfrågor.

Viktigast är nog den före detta Röda Korset-chef som dömts till fem års fängelse för bedrägeri. Hos vissa medier kommer han sannolikt att fortsätta vara just ”den före detta Röda Korset-chefen”, hos andra kommer han att få ett namn och en bild, till exempel hos oss.

Ett annat dagsfärskt exempel är den så kallade barnflickan som alla minns från Knutby-rättegången, och som nu ska börja slussas ut i samhället. Här väljer SVT en försiktigare linje och namnger inte.

Medievärldens Axel Andén har i en intressant krönika tagit upp några andra färska exempel, bland annat att vi på SVT valde att inte publicera namnet på den centerpartistiske riksdagskandidat som på sin hemsida pekade ut judar bakom förintelsen och 11 september.

Detta publiceringsbeslut har ifrågasatts av många. Min chef Morgan Olofsson har förklarat det på svengelska på Twitter.

Under ganska många år har det diskuterats om tradmedias namnpubliceringspolicys kommer att påverkas av nätets vildvuxna informationsflöden. Axel Andén funderar kring ifall vi går mot mer populistiska namnpubliceringsprinciper.

Jag tycker mig än så länge inte se någon dramatisk omvälvning av principerna, varken i ”publiceringsvänlig” eller ”populistisk” riktning. I alla fall inte än och i alla fall inte hos de medier jag följer. Tradmedia tycks försöka upprätthålla sina principer även på ett stormande näthav.

Men det är ju ett svårbedömt område, eftersom varje fall är unikt och det (mig veterligt) saknas statistik. Dessutom kan jag förstås vara gravt hemmablind.

På webben uppstår särskilda frågor kring länkar och namnpubliceringar. SVT har exempelvis valt att inte namnge den ”skandalläkare” som fått jobba i Sverige trots mängder av fällningar i Norge. Men på vår webb publicerar vi en länk till NRK:s originalrapportering där läkaren namnges på första raden i brödtexten.

Är det okej att publicera länken, eller borde vi i konsekvensens namn offra det mervärde (och den transparens) som länken erbjuder?

I valbevakningen brukar dessa frågor sällan aktualiseras, men i år har vi redan fått ta ställning till flera fall: den nämnde centerpartisten, den socialdemokratiske lokalpolitikern i Stockholm (som släpptes i dag), valfuskmisstankarna inom Moderaterna…

Denna dag blir inte den sista av svåra frågor för våra ansvariga utgivare.

Ibland blir man överraskad av hur genomtänkt man jobbar.

Så här skriver Jesper Räf på Kuniri, apropå att jag inte nämnt hans facit när jag skrev om diskussionen kring SvD/TT Spektras valkompass:

Några som däremot varit mycket noggranna med att inte länka hit eller nämna facit är dels de inom media som skrivit om det, och dels sverigedemokrater. SVT:s valblogg meddelade i går att de planerar en egen valkompass, men lyckas komma runt ett omnämnande så här snitsigt:

Under kvällen uppgav bland andra Makthavare.se att man knäckt kompassens kod, att man listat ut hur den fungerar och vad som var problemet.

Välkommen hit, till bloggen som kallas »andra«!

Varför de gör så vet jag inte riktigt. Sveriges Radio har inte samma beröringsskräck.

Mitt enkla svar till Jesper är nej, jag ansträngde mig inte för att inte nämna din blogg. När jag satt och skrev mitt inlägg på torsdagkvällen dök det upp flera inlägg på samma tema. Jonas Morian tipsade på Twitter om Makthavare.se:s text, och därför blev det de som länkades.

För att travestera ett Freudcitat (som Freud nog aldrig yttrade): ibland är en cigarr bara en cigarr – och ibland är ett länkval bara en tillfällighet.

Det går trender i valjournalistik.

I år har flera redaktioner valt att göra försvenskningar av den amerikanska sajten Politifacts verktyg Truth-o-metern. Upphovsmannen Matt Waite besökte Föreningen grävande journalisters seminarium i mars och några månader senare har både Lögndetektorer, Valfläskkollar, Valobservatörer och Faktakollar kommit igång.

SVT har ingen egen variant. Kanske borde vi göra som med vårt Väljarindex och skapa ett genomsnitt av övriga undersökningar. (Fast ja, vi tar gärna emot tips på faktapåståenden att kontrollera. En politiker som är ute och cyklar är nyhetsstoff också hos oss.)

Väljarindex är för övrigt också en trend. Poll-of-polls kallas originalvarianten från USA där den visat sig träffsäker. Här i Sverige hamnade vi efter bl a statsvetaren Henrik Oscarsson och Ekot.

En trend med lite längre tid på nacken år valkompasserna. Här var TT Spektra tidigt ute med årets variant – som blivit hett omdiskuterad efter lanseringen i Svenska Dagbladet. Socialdemokrater och andra känner inte igen sig i resultatet, dvs de gör testet både med sina privata åsikter och enligt ”partilinjen”, men de landar inte hos sitt eget parti.

När vi frågade på Twitter visade det bl a sig att moderata bloggaren Mary X Jensen blivit folkpartist, medan socialdemokraterna Jonas Morian och Ulf Bjereld blivit centerpartister vänsterpartister. KD-ledaren Göran Hägglund kommenterade skämtsamt: ”Antyds det att nästan alla blir kristdemokrater? I så fall kan den vara korrekt gjort…”

Under kvällen uppgav bland andra Makthavare.se att man knäckt kompassens kod, att man listat ut hur den fungerar och vad som var problemet.

Utan att avslöja för mycket så tillhör valkompasstrenden de trender som SVT väljer att haka på i år, om än i en något annorlunda version än TT Spektra/SvD. Vi får se om vi klarar oss från kritik. Annars hoppas jag att vi liksom SvD gör en egen uppföljning på nyhetsplats.

Visst ska vi erbjuda smarta webbtjänster till användarna, men vi ska också bevaka, granska och ifrågasätta webbverktyg som inte fungerar.

Hur otrendigt det än kan vara.